Omsorg handlar inte bara om att barn och äldre ska klara sig – det är en rättighet att få varma möten, fysisk närhet, att bli hörd och ha självbestämmande i sina egna angelägenheter. Vem tar hand om vardagens sysslor, som att betala räkningar, skotta snö, upprätthålla sociala relationer, gå till biblioteket eller få tillgång till vård?
Bristen på vårdpersonal är ett val, inte en självklarhet
Enligt den senaste generationsbarometern anser nästan hälften av finländarna (45 %) att vuxna barn borde ta ett större ansvar för sina åldrande föräldrar på grund av det svaga ekonomiska läget i den offentliga sektorn. Dessutom anser nästan en tredjedel av finländarna att det är naturligt att kvinnor tar mer omsorgsansvar i familjerna än män.
Samtidigt tror majoriteten av dem i arbetsför ålder inte att de själva kommer att få den vård och omsorg de behöver när de blir äldre. Detta är ingen överraskning, eftersom bristen på vårdpersonal har blivit ”det nya normala”, och nedskärningar i den offentliga ekonomin slår direkt mot kvinnodominerade vårdyrken. De som arbetar inom omsorgen kämpar med minskade resurser, otillräckliga löner och en växande arbetsbörda – och tacksamhet betalar inga elräkningar.
Verkligheten inom vårdhemsbranschen
Samtidigt rapporteras det ständigt om missförhållanden och misstag inom vårdhem, särskilt när tjänsterna drivs av stora vinstdrivande företag. Alltför ofta hamnar både de boende och personalen i kläm i jakten på ekonomisk vinst.
En plats på ett vårdhem ska inte betyda att ansvaret för omsorg och möjligheten att vårda en närstående försvinner. Många vill ta hand om sina nära och kära, men hur är det möjligt i dagens arbetsliv?
Att hjälpa är svårt i dagens Finland
Arbetslivets krav ökar, återhämtningstiden blir allt kortare och utmattning är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivningar. Många som har åldrande anhöriga att ta hand om har samtidigt egna barn att försörja. Samtidigt blir familjerna mindre, och det blir allt mer sällsynt att dela omsorgsansvaret för en åldrande närstående mellan syskon.
Var finns då möjligheterna att organisera omsorgen på ett sätt som stöder både den som vårdas och den som vårdar?
Hårdare värderingar hjälper inte
Arbetslivet behöver flexibilitet som stöder dem som tar ansvar för omsorg. Att bara skärpa kraven i arbetslivet är ingen lösning – vi måste satsa på att göra arbetslivet mer humant. När arbetstagarna mår bättre, fungerar också arbetet bättre – och sjukfrånvaron minskar. Detta kräver dock ett starkt stöd från samhället.
Samtidigt måste systemet för närståendevård förbättras. Alla har rätt till vård och stöd, både i hemmet och inom tjänsterna. Ensamhet kan bekämpas om anhöriga ges möjlighet att delta i omsorgen och vara närvarande i vardagen.
Systemet för närståendevård måste utvecklas
I den större omsorgskrisen måste vi fråga oss hur människor vill ordna vården och hur de vill och kan vara närvarande i sina närståendes liv. Människan är mer än bara en arbetstagare – hon har rätt att vara en del av sin familjs vardag och ta hand om sina närstående utan att hela ansvaret faller enbart på hennes axlar.
Idag har anställda endast rätt till fem dagars obetald ledighet per år för att vårda en närstående, och det finns ingen ekonomisk ersättning för detta. Det räcker inte. Få har råd att lämna sitt arbete för att ta hand om en närstående utan ekonomisk trygghet. Omsorg handlar inte om enstaka dagar – ofta pågår den i flera år. Därför måste det vara möjligt för alla att ordna vården, inte bara för dem som har råd.
Ruut Luukkonen
Vänsterförbundet i Lovisa